Vem litar vi på och vad vill vi berätta om?

Två olika – men sammanlänkade – centrala iakttagelser kring hur mediebeteenden utvecklas på nätet är att:
1.    Det ”sociala redaktörskapet” och tips från det egna nätverket blir allt viktigare – expertrecensenter och anonyma redaktörer  som bestämmer vad som är bäst för oss får svårare att hävda sig.
2.    En av de viktigaste drivkrafterna bakom detta är socialt kapital.  Vi tipsar varandra om nya artiklar eller prylar för att det bygger vårt personliga varumärke och vår sociala status.

Men nyligen har det kommit två rapporter som delvis motsäger de här antagandena, eller i alla fall pekar på mottrender.

Den första är en förtroendebarometer från Edelman som visar att vi konsumenter tycks lita mindre på våra vänner och människor som är ”som vi själva”, och i stället vill ty sig till ”riktiga” experter och auktoriteter, exempelvis vd:ar och myndighetspersoner. Julia Skott resonerar kring den här undersökningen på Same Same But Different.

Jag skulle tro att en del i det här handlar om att gränserna mellan privat och icke-privat håller på att suddas ut. Det har växt fram en ”semi-personlig” sfär bland å ena sidan allt fler opersonliga mass-sms och facebook-grattis och å andra sidan allt mer ”personliga” tilltal från företag och myndigheter på twitter och bloggar. I den sörjan är det inte mer än rimligt att vi längtar efter att faktiskt kunna urskilja både de som är våra ”riktiga” vänner och de som är ”riktiga” experter.

Samtidigt ska man  nog också vara försiktig att dra för stora växlar, åtminstone ur ett tidningsperspektiv. Om vi vill ha information om ett företag tycker vi enligt undersökningen fortfarande att konversationer med bekanta ger mer trovärdig information än en dagstidningsartikel – radioinslag ses dock som lite mer trovärdiga. Som mest trovärdiga ses branschanalytiker och affärstidskrifter.

Den andra undersökningen har utförts av University of Pennsylvania och handlar om vad som får New York Times-läsare att tipsa sina bekanta om en viss artikel via mejl. Den undersökningen visar bland annat att käpphästen ”negativt slår positivt” inte nödvändigtvis gäller i social nyhetsvärdering. Tvärtom delas positiva artiklar oftare än negativa. Långa artiklar har också större chans att bli tipsade om än korta. Och artiklarna ska gärna väcka, eller handla om, känslor.

Men den kvalitet som främst triggar till delning av artiklar är att de är ”awe-inspring”, vilket man förklarar som att de handlar om ”stora” ämnen, att de tvingar läsaren att utmana sig själv mentalt reflektera över sin världsåskådning. Ofta handlar de om vetenskap eller konst. Och varför gör man då det? Förklaringen är enligt forskaren inte att läsarna vill imponera på sina vänner. I stället finns ett större bakomliggande syfte som handlar om känslomässig samhörighet.

Så är det då dags att skrota de två ”sanningarna” som texten började med? Svaret är ganska säkert nej. Men jag tycker ändå att de här undersökningarna bidrar till att vidga bilden. Det finns fortfarande en plats för ”experter” utanför den egna vänkretsen och det finns andra drivkrafter än bekräftelsebehov att spela på om man vill skapa ”buzz” kring nyheter på nätet.

Det vore intressant att veta mer om ifall iakttagelserna kring NY Times skulle vara giltiga även för exempelvis en mindre lokaltidning (och vad i så fall ”awe-inspiring” betyder i det sammanhanget). Och om drivkrafterna mellan att dela via exempelvis sociala nätverk ser annorlunda ut jämfört med att dela via mejl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s