Författararkiv: Joanna Herskovits

Johanna Herskovits: Sayonara Tokyo

Joanna Pofil

Veckan här i Tokyo närmar sig sitt slut och kanske är det läge att summera den lite kort. Vi har besökt flera olika aktörer inom japansk mobiltelefoni och media, allt från mobiloperatörer till alternativa bokförlag. Vi har fått se framtida visioner om nya tjänster och produkter, samt pratat med unga människor om hur det ser ut i dagsläget. Det har varit både imponerande, inspirerande samt i vissa lägen förvånande att se hur unga människor använder sig av media och mobiltelefoni här i Japan. Ett generellt starkt ointresse för omvärlden och viktig information var inte vad vi hade väntat oss. Syftet med resan var att se hur unga människor har för vanor vad gäller media, och tidningsläsande, och därmed kunna se om det i Japan finns lösningar vilka skulle kunna fungera i Sverige. Ett svar på detta skulle kunna vara både och. En rapport kommer att sammanställas från resan för att delge all information vi samlat under denna vecka. Det har varit verkligt intressant att tala med ungdomar och att aktivt testa olika digitala tjänster på plats. Varje dag färdas man 10 år framåt, likväl som 10 år bakåt då de kulturella och tekniska skillnaderna Sverige och Japan ibland är otroligt påtagliga.

I Japan tycks man mer och mer gå mot digitala medier. Det är något som jag personligen ogillar. Den tryckta tidningen är något som för mig symboliserar bra journalistik, nyfikenhet och uppdatering. Kan tyckas bakåtsträvande, men papperstidningar är något vi ska bevara och hålla heligt!

Annonser

Joanna Herskovits: Japanska framtidsvisioner- imponerande och skrämmande

Framtidsvision

Man märker stor skillnad mellan hur japanska och svenska företag ger för bild utåt mot både besökare och media. Idag besökte vi mobiloperatören Docomo, den operatör som står för 50 procent utav marknaden. Mottagna av två kvinnor, vilka kändes lika förprogrammerade som robotar, eller flygvärdinnor, fördes vi in i Docomos showroom. Våra guider visade oss flertalet produkter vilka imponerade på oss, såsom en delbar mobiltelefon samt en plånbok i mobilen. Det som gjorde starkast intryck var deras futuristiska vision av Docomos verksamhet i framtiden. De strävar mot att man i framtiden ska kunna sköta städning, inköp och planering via mobiltelefonen. Genom avancerad 3D-teknik ska man också kunna besöka museum och träffa vänner utan att lämna sitt hem. Allt detta visades genom prototyper vilka vi prövade på. Denna vision tedde sig relativt skrämmande. En vision om hur vi i framtiden frånsäger oss fysisk och reell social kontakt med våra medmänniskor. Det bidrar till ett liv där tekniken blir mer än ett redskap, där tekniken snarare gör oss alienerade i världen.

Joanna Herskovits: Akihabara och ungas åsikter om nyhetsläsande!

Joanna Pofil

Vid en del tillfällen verkar japansk och svensk kultur ligga rätt nära varandra. På något besynnerligt sätt kan de synka, en del oskrivna koder kan liknas vid svenska. Dock, blir det ibland helt fel. Idag besökte vi Akhibara, ”teknikstaden”. En hel stadsdel bestående utav teknikaffärer. Utbudet var enormt och väldigt varierande. Uppdraget var att intervjua så många människor som möjligt angående media, nya trender och hur unga tar del av nyheter.

Detta visade sig vara svårt då många befann sig i skolan och de som var ute verkade inte vilja bli filmade. Förvånande, tyckte vi, då vi fått uppfattningen av att japanska ungdomar mer än gärna skulle låtit oss intervjua dem. Vi hamnade på ett café, av det annorlundare slaget, ett s.k ”Maid-Café”. Där jobbade tjejer utklädda till husbiträden och gav ett otroligt…konstigt intryck. Vi skulle sjunga sånger i takt med att en av servitriserna hällde kaffe i mjölken och sedan ”förtrollade” hon oss, samtidigt som vi var tvungna att sjunga en japansk ramsa. Att inte följa hennes anvisningar skulle uppfattas som extremt oartigt enligt Taka, guiden vi hade med oss. Dock var det inte bara ett chockartat besök utan vi lyckades få en intervju med servitrisen ”Noize”, (vilket var hennes ”maid-namn”) 19 år.

 Hon berättade för oss att japanska ungdomar är intresserade av att följa nyheter, dock oftast bara nationella sådana. Man följer dem främst genom Internet, TV, samt också genom mobilen, vilket vi beskrev i gårdagens blogginlägg. Politiska nyheter var det som intresserade henne främst och hon ansåg att många av hennes vänner var intresserade av att följa nyheter och aktuella händelser. Precis som i Sverige är det självklart upp till var och en hur och vilka nyheter man följer, berättade ”Noize”. Många vi tidigare talat med har berättat om att hur man följer nyhetsflödet är en generationsfråga. Det visade sig nu inte vara helt korrekt eftersom ”Noize” hävdade att det inte var åldersrelaterat utan helt enkelt handlade om huruvida man hade intresse för nyheter eller ej. Hon menade att hennes generation var intresserad, och att det inte var ett intresse som skulle dyka upp först i vuxen ålder. Om utvecklingen i Sverige följer den i Japan är det alltså ett förslag att skapa nya mobilapplikationer för nyheter och att förbättra de webbaserade tidningarna.

Joanna Herskovits: Do´s and Dont´s – Japanska tidningar

Joanna Herskovits, 20, från Stockholm har tillsammans med TU:s övriga unga gästspanare i Tokyo tittat på vad som skiljer japanska dagstidningar från svenska – vad som är bättre, vad som är sämre och vad de tycker att svenska tidningar borde ta efter.

***

Joanna

Att japansk media skiljer sig från svensk på flera olika punkter märktes tydligt vid en liten undersökning av flera japanska olika kvälls, och dagstidningar.

Vid första anblicken ges ett massivt intryck av informationsflöde då sidorna fylls utav, tyvärr oläsbara, tecken sida upp och sida ner. Det skrivs dessutom både vertikalt och lodrätt beroende på huruvida tidningarna använder mer konservativa skrivsätt eller moderna.

Vid en diskussion med var alla överens om att detta gav ett förvirrande intryck av tidningen. Vilken information är mest viktig? Vad vill tidningen förmedla?

Japanska tidningar använder sig av ett större format, liknande de format SvD samt DN hade tidigare. Det är ganska klumpigt och gör det svårt att få en bra överblick över tidningen och dess artiklar. Detta tyckte gruppen var ett stort minus och är inget att rekommendera till svenska medier.

Något som dock skulle kunna vara något att överväga att använda i Sverige var hur annonserna publicerades i dessa tidningar. Istället för att fylla hela sidor, eller i värsta fall framsidor som ibland sker i Sverige, så lämnades sidorna fria åt text. Annonserna hade placerats i marginalerna. Det förstärker intrycket av att journalistiken och artiklarna är det tidningarna lägger vikt vid. Annonsörer måste för finansiering självklart finnas, men döljs litet, i förmån för informationen och artiklarna tidningen vill förmedla. Det är något vi starkt vill rekommendera till svenska tidningar.

Eftersom det inte gåratt läsa texterna är det svårt att ge ett rättvist omdöme huruvida tidningarna är bra/dålig journalistik, vad det är för typ av tidningar och om det något vi själva skulle valt att läsa om de publicerades i Sverige. Rent estetiskt liknade tidningarna varandra, trots att det handlade om både kvälls och dagstidningar. Till skillnad från Sverige användes mycket animerade bilder, mycket färg dock sparsamt med bådadera. Det var bara några enstaka fotografier, ofta enbart på framsidan, och i resten av tidningarna användes färg och de animerade bilderna främst i rubriker och i någon enstaka artikel. En stor skillnad från Sverige är också att de smyckas med många små figurer, såsom nallebjörnar och animefigurer. Sådana figurer dyker upp upp lite varstans i Japan, allt från  i tidningar till på gator och i olika mobiltjänster. Det behöver alltså inte ge ett ”naivare” uttryck åt tidningarna utan kan mer ses som en kulturell skillnad mellan västerländska och japanska tidningar.

En intressant sak vi upptäckte var att japanska ungdomar knappt använder sig av papperstidningar idag. Då vi frågade flera olika människor, gav de ifrån sig ett skratt på frågan om japanska ungdomar får information genom papperstidningar. Istället är det mycket vanligt att man, genom en applikation på mobilen, får information om vad som händer. Genom olika nyhetsbyråer löper ett ständigt flöde av nyheter och information på displayen. Ser man något man tycker är intressant kan man genom ett knapptryck länkas vidare till artiklar på olika tidningar och nyhetsbyråers hemsidor. Detta är väldigt förekommande, och dessutom får man informationen från TV via mobilen. Att läsa papperstidningar är alltså för unga här något väldigt omodernt och onaturligt. Väldigt tråkigt tycker vi, och frågar oss om det är detta som håller på att hända i Sverige? Det är fler och fler som inte längre prenumererar på tidningar, utan som helt enkelt använder Internet för att ta reda på nya viktiga händelser, både internationellt och nationellt.

Sammanfattningsvis kan man kort säga att japanska och svenska medier skiljer sig på flera olika punkter. Det vi tycker är bra är hur annonserna placeras och de övervägande fler artiklarna. Att använda mobiler som hjälpmedel för att attrahera nya, unga läsare kan vara en möjlig väg att gå för svenska tidningar i framtiden.

1 november 09