Positioneringstjänster som Foursquare och Gowalla har under en tid varit en av de starkast växande sociala trenderna på nätet. Och nu pratas det om att Facebook håller på att ge sig in i leken och lansera en liknande tjänst, vilket knappast lär minska intresset.
Tjänsterna är en typ av sociala nätverkstjänster för mobilen, men bygger på att man i stället för att uppdatera sin statusrad delar med sig om information om var man är. Telefonen berättar var man befinner sig och sätter ut en markering på en karta. Flera av tjänsterna innehåller också spelmoment som bygger exempelvis på att man kan placera ut och hämta virtuella objekt eller tilldelas ”badges” beroende på hur flitig besökare man är på en viss plats. Anders Mildner skriver här utförligt om de olika tjänsterna och drivkrafterna bakom.
För serviceinrättningar som restauranger och kaféer finns en uppenbar kommersiell uppsida med sådana här tjänster. Genom att jag exempelvis berättar för mina vänner att jag ”checkat in” på ett visst kafé blir jag ju också automatiskt en marknadsföringskanal för kaféet. Forsquare har exempelvis börjat samarbeta med kaféer i USA – användare lockas med exempelvis en gratis kaffe med förhoppningen att de därigenom ska dra dit fler av sina vänner.
Så kan då nyhetsmedier på något sätt dra nytta av positioneringstrenden? Ja, förmodligen, på flera sätt. Genom att se till att det redaktionella innehållet finns med i kartmiljön för driva trafik och stärka sitt lokala varumärke. Eller genom att utnyttja tjänsternas sociala kvaliteter för att göra läsarna till ambassadörer för tidningen på samma sätt som kafébesökare kan bli det för ett kafé. Och inte minst givetvis i samarbete med annonsörer för att skapa relevanta mer erbjudanden och större intäkter. På lite håll skissas nu på olika upplägg av det slaget:
Metro Canada berättade nyligen att man ingått ett samarbete med Foursquare. Samarbetet går ut på att Foursquare-användare som passerar en restaurang automatiskt får en länk till en recension på tidningens sajt. Tidningens läsare kan också checka in vid utlämningsställen och tävla om Metro-badges som sedan kan växlas in mot erbjudanden hos annonsörer.
Närvaron i positioneringsmiljön skulle ju också kunna vara betydligt mer omfattande än att enbart omfatta krogrecensioner. ReadWriteWeb skriver om tidningars möjlighet att tillföra värde i positioneringstjänsterna genom att gräva djupare i nyhetsarkivet och i kalendariet. Jeremy Littau funderar i liknande banor.
Sean Banda på eMedia Vitals har formulerat ett förslag till New York Times om hur man kan använda Foursquares modell för att skapa mer lojala läsare. Vi har tidigare resonerat i liknande banor kring att belöna läsare som bidrar med värde. Bandas förslag bygger på att införa ett incheckningssystem men där man ”checkar in” genom att visa exempelvis vilka artiklar man läser och att man har fått hög positiv feedback på en artikelkommentar. Läsarna kan belönas (förutom hypotetiskt med den statusvinst det innebär att läsa NYT) med att exempelvis bjudas in till expertträffar, få badges och virtuell valuta som kan bytas in mot exempelvis prenumerationer.
Så kom då i förra veckan Apples nya tablet, iPad, efter mycket hype och hysch-hysch. Det har sagts, tänkts och skrivits så mycket om den att vi helt enkelt har släppt den frågan här de senaste dagarna. Medieindustrin hade högt ställda förväntningar, och som så ofta när förväntningar är skyhöga, hördes en hel del negativa och besvikna kommentarer när man till slut fick se den. Medan andra imponeras av iPad.
Utan att göra gemensam sak med vare sig hyllningskör eller avrättningspatrull så kan man konstatera att utan vettigt innehåll är iPaden givetvis värdelös. Och om den bara blir ett nytt fönster för att surfa på befintliga webbsajter finns inga rimliga utsikter till nya intäkter för medieföretag.
Med det sagt finns det givetvis finns potential i en sådan här produkt. I synnerhet när det handlar om att förmedla en upplevelse till läsarna. Och om man kan få upplevelsen att kännas som ny och mer användarvänlig eller värdefull än de mediekanaler som finns idag bör det i rimlighetens namn också vara möjligt att tjäna pengar på det.
Här har det också höjts kritiska röster kring det faktum att iPaden är låst till Apples distributionssystem vilket både begränsar kontrollen över innehållet och möjligheterna att tjäna pengar. Men förmodligen borde medieföretag snarare fokusera på frågan: Hur ser det optimala dagstidningsformatet för iPad ut? Vilket i sin tur bygger på att förstå kärnan i läsplattans funktion. Vad är det som gör just den här läsplattan unik, till skillnad från en dator eller mobil? Vad är den bra till? I vilka sammanhang kommer konsumenterna att använda den, och inte sin dator eller telefon? Och sen måste innehållet utformas med tanke på vad läsplattan kan göra och vad konsumenterna verkligen gör med läsplattan.
Att hitta svaren på de här frågorna är en gemensam utmaning för hela mediebranschen (och borde rimligen vara intressant även för Apple, varför är det ju lite tråkigt att det inte redan från början fanns något ”iNewspaper” motsvarande iBook-formatet för böcker, det hade åtminstone kunnat vara en start att utgå från). Det finns inga givna svar eftersom plattan inte finns på marknaden ännu. Men en hel del bör man rimligen kunna lära sig utifrån erfarenheter från webben och mobilen, inte minst de senaste årens försök med iPhone-applikationer. Forskning kring hur mobila mediekonsumtion skapar värde för användare (genom att exempelvis låta användaren omfamna eller fly sin fysiska miljö) ger andra ledtrådar. Och experiment som det som Bonnier R&D bedrivermed relativt stor transparens kan ju även andra inspireras av.
Så kan iPad och de läsplattor som lär följa rädda tidningsindustrin? Nej, naturligtvis inte. Men det är en ny och spännande distributionskanal för medieinnehåll. Och för medieföretagen handlar det om att erbjuda innehåll till alla typer av befintliga mediekanaler, och på något sätt integrera de olika kanalerna på ett meningsfullt sätt. Samtidigt är det viktigt att inte stirra sig blind på en enskild läsplatta eller en tablet som iPad, utan komma ihåg att de är en del i en längre utvecklingstrend kring digitala medier och nya mediekanaler. Och iPad är definitivt en viktig pusselbit i den utvecklingen.
Nieman Journalism Lab har i sin veckosammanfattning med en översiktlig genomgång av internationella reaktioner på iPaden ur ett medieföretagsperspektiv. Same Same But Different har i sin veckogenomgång samlat röster från främst svenska bedömare.
Gör ett besök i en Acnebutik. Det är ett av de hetaste varumärkena bland unga just nu. Hitta minst tre saker i butiken som er tidning kan lära sig något av.
Acne jeans, Nike, Coca Cola, tele2, Extra och iPhone. Imorse höll Tomorrow Story, som arbetar med målgruppsanalyser, en dragning av deras senaste undersökning om vilka varumärken som är hetast bland unga just. Undersökningen har 4000 respondenter bland unga födda mellan 1980 och 1994. De varumärken man tittat på har egentligen ingen koppling till tidningsbranschen, men resultatet är ändå intressant för vår bransch därför att:
Man har tittat på vad som är gemensamt för varumärken som är starka hos den unga målgruppen
Man har tittat både på premiedrivande faktorer och volymdrivande faktorer
Man har tittat på vad som styr upplevelsen av såväl coolhet, kvalité, status och relevans
Syftet med att titta på ungas varumärkespreferenser är att få en bild av hur referensramar, värderingar och beteenden förändras.
Så vad är gemensamt för de hetaste varumärkena bland unga? Vad är det som styr ungas köpvilja, lojalitet och attraktionskraft? Finn ett fel: Gissa vilken av dessa fem parametrar som är MINST viktig för att unga ska föredra och lägga pengar på ett varumärke. En ska bort. Är det:
Ett varumärkes förmåga att ha hög kvalité
Ett varumärkes förmåga att ge status
Ett varumärkes förmåga att vara betydelsefull
Ett varumärkes förmåga att vara ungdomliga
Ett varumärkes förmåga att göra bra reklam
Rätt svar: nummer fyra
I tidningarnas jakt efter att bli relevanta för nästa generations läsare har man gjort försök med ungsidor, haft unga praktikanter på redaktionerna för att bli ungdomligare och testat att lägga alla bilder på snedden för att få ”ett ungdomligare och poppigare” intryck. Men enligt den målgruppsanalys som Tomorrow Story gjort är ”att bli ungdomlig” inte rätt väg att gå. Att ett varumärke uppfattas som ungdomligt hamnar nästan längst ner på listan över vad som styr köpvilja, lojalitet och attraktionskraft. Högst upp hamnar däremot varumärken som ger status, innebär låg risk (man blir alltid nöjd med varan), är kvalitativt och har förmågan att vara betydelsefull – relevant.
Alltså skulle journalistisk kvalité gå före journalistisk ungdomlighet – om en 87:a själv får välja. Eller för att beskriva det med andra varumärken. Unga föredrar Brämhults juice före MER.
Det som är kännetecknande 2010 för tjejer och killar mellan 1980 och 1994 är: ATT DET ÄR VÄLDIGT VIKTIGT ATT UPPFATTAS SOM UNIK. Och majoritetens har också självbilden att de är unika. 53 % svarar att de har en egen stil. Så en fråga för tidningsledningar att brainstorma kring är: hur kan vi utveckla vår produkt så att en ung person, som vill känna sig unik, får ökad status och lyckas göra ett gott intryck på andra?
Nike, en av de som fick ta emot pris imorse, korades också som reklamchampions. De är helt enkelt fruktansvärt bra på att göra reklam som unga gillar. De har massreklam i botten och kommunicerar ovanpå detta med kvalitativa filmsnuttar på youtube och i andra sociala medier.
Hur viktigt är det att göra reklam för tidnings- och medieprodukter? Svaret enligt Tomorrow Story: jätteviktigt. En avgörande faktor bakom ungas varumärkesval är hur reklamen är utformad. Minns du denna reklam? Än idag ihågkommen och uppskattad. Kanske dags att damma av konceptet och få iväg det i flera kanaler? Hett!
Tidigare i veckan var vi i Mountain View och hälsade på Google. De flesta är vid det här laget bekanta med historien om hur företaget har växt från ett universitetsprojekt till en av världens absoluta supermakter. Några stenkast därifrån ligger företag som Facebook och Yahoo med liknande historier.
Igår träffade vi San Francisco Chronicle, och det gick inte att komma ifrån känslan av att betrakta en precis motsatt resa. Om företagen kring Mountain View, Palo Alto och Cupertino utgör loket i utvecklingen av ett nytt kommunikations- och medielandskap så är San Franscisco Chronicle en bagagevagn som kämpar långt där bakom för att över huvud taget hålla sig på spåret.
Chefredaktör Ward Bushee gjorde sitt bästa för att beskriva vad han ser som en framtid för San Francisco Chronicle. Han menade att man nu ”börjat hitta en affärsmodell”, och pekade på några olika strategier för att möta nedgången:
Göra söndagstidningen till en tydligare premiumprodukt till ett högre pris. På relativt kort tid har man höjt priset på söndagstidningen från en till tre dollar (vardagstidningen ligger kvar på en dollar). Bushee menade att San Francisco i det avseendet har det bättre förspänt än andra regioner på grund av den höga utbildningsnivån bland publiken.
Tydligare differentiera webb och papper för att motivera det högre priset. Sedan ett par veckor tillbaka lägger man veckans ”bästa” artiklar i söndagstidningen och markerar tydligt att det är ”paper only”. Först ett par dagar senare läggs de ut på nätet.
Bygga ett starkare varumärke på sektioner som ex restaurangrecensioner på nätet för att bli attraktivare för annonsörer. SFGate.com har under bland andra svenska Annika Granholm Törnqvists ledning formligen exploderat när det gäller besökssiffror, men ”traffic in itself is useless” som Bushee uttryckte det
Och, ja, börja ta betalt på nätet också, ”in one form or another”.
Tidningen har redan gått igenom flera stålbad för att kapa kostnader, men det gick inte att komma från känslan av ”too little too late”. Och av att förvånansvärt lite av den entreprenörsanda och utvecklingsoptimism som format San Francisco och området däromkring har spillt över på stadens största tidning.
Jennifer Blot som visade oss runt var som allra stoltast när hon berättade om tidningens 91-årige (och fortfarande aktive) vetenskapsreporter, som hade tagit tjänstledigt från tidningen för tjänstgöring i andra världskriget. Olyckligast såg hon ut när hon pratade om en lokal skolklass som hade varit på studiebesök på tidningen veckan innan – inte en enda av ungdomarna läste tidningen, och de hade varit så demonstrativt ointresserade att de haft svårt att hålla sig vakna. Det var svårt att inte se symboliken i tidningens förhållande till det förflutna och till framtiden.
Igår möten med Barbro Osher, svensk generalkonsul, David Nordfors vid Stanford och Plastic Logic som visade upp sin nya e-läsare QUE (lanseras i april)
Det bestående intrycket från demonstrationen av QUE är att den knappast kommer att göra några stora avtryck på hur vi konsumerar medier i framtiden. Upplevelsen kan beskrivas med orden fult och långsamt, känslan var att åka 10 eller 15 år tillbaka i tiden. Dessutom blir plattan relativt dyr (6-700 dollar). Anna skriver mer om detta här.
Innehållet till QUE ska säljas via en helt låst butik som Plastic Logic driver i samarbete med Barnes & Nobles, och där en prenumeration på exempelvis USA Today kostar 14 dollar i månaden. Just nu sitter man därför och kontaktar tidningar enskilt för att få in mer innehåll. (Dock enbart i USA, eftersom plattan åtminstone under 2010 bara kommer att säljas här.) Hur intäktsdelningen ser ut fick vi inte veta mer än att det sades att den varierar. Det har ryktats att den ska vara mer förmånlig än för Amazon, men på en direkt fråga fick vi svaret att Plastic Logic inte ser just intäktsdelningen som någon viktig konkurrensfördel gentemot Amazon.
I mina ögon skulle det räcka med att Apple på torsdag presenterar en iPhone med större skärm för att QUE ska kännas helt onödig. Och den produkt Apple håller på att ta fram (oavsett hur mycket som offentliggörs på torsdag) kommer med största sannolikhet att vara mer än så.
Måndagen bjöd på en intressant om än aningen tidspressad diskussion med Bonniers R&D-team. Diskussionen handlade främst om tankarna bakom Mag+-prototypen som man nu arbetar vidare med för att kunna testa skarpt och framtidsutsikter för läsning på handhållna devices. Några tankar som jag gick därifrån med och som jag tror att flera medieföretag kan inspireras av när det gäller att stärka positionerna inför en marknad med nya lästerminaler:
Fokusera på innehållet och paketeringen, inte bara på distributionen. I många sammanhang när det talas e-papper och läsplattor ligger fokuset på distributionen – hur kan vi bygga en distributionskanal som gör att man kan ta betalt. Men hur önskvärt det än är att ta kontrollera distributionen och betalningsledet är det ju meningslöst om det inte finns något att ta betalt för. Produkter som är någonting annat än det som finns gratis på nätet idag (och som ju kommer att vara ständigt tillgängligt även från kommande läsplattor). Här tycker jag att det är inspirerande att titta på Bonnier som helt fokuserar på att skapa en läsarupplevelsen, trots att det fortfarande finns väldigt många frågetecken kring hur distributionen kommer att se ut.
Utgå från olika läsarbehov i olika situationer. Mycket av Bonniers arbete med Mag+ handlar om att återskapa den bakåtlutade, lugna och avskärmade känslan från magasinsläsning. Det här tangerar begreppet ”Golden Time” som Marco Koeder på Cyber Media redogjorde för när vi träffade honom i Tokyo. Koeder har tillsammans med forskaren Philip Sugai noterat att konsumtion av innehåll på mobiler grovt kan delas in i två typer: ”Golden Time” (längre sessioner av koncentrerat läsande och tittande) och ”in-between time” (korta stunder för exempelvis snabba nyhetsuppdateringar).
”Golden Time”-konsumtion bör rimligen bli ännu viktigare på större devices än de är på mobiltelefoner, och för nyhetsföretag bör det gå att skapa värde i båda situationerna, om man tydligt differentierar de två. Längre historier som går att försjunka i för ”Golden Time-konsumtion” och snabba uppdateringar, push-nyheter etc som passar för ”In Between-Time”. Det här kan även vara intressant att sätta i relation till annonstänkande, eftersom lässituationen också påverkar köpbeteenden. Det är exempelvis under ”Golden Time” som konsumenter fattar köpbeslut och genomför transaktioner.
Använd de kanaler som finns idag för att få fördelar imorgon. Alla medieföretag har ju inte möjligheter att som Bonnier satsa enorma belopp på att bygga prototyper för produkter som inte finns än. Men det går ju att experimentera med de kanaler som finns idag. Jag tror att medieföretag har allt att vinna på att pröva sig fram med exempelvis iPhone-applikationer för att lära sig om hur man kan paketera innehåll så att det upplevs som ett mervärde i förhållande till de befintliga sajterna. Det medieföretag som har en tydlig idé om vilket mervärde man kan erbjuda läsare i nya kanaler får också möjlighet att vara snabbfotade när marknaden visar vilka prylar och betalmodeller som fungerar.
E-pappret är dött – länge leve läsplattorna. Bonnier har lagt mycket tid och energi på att scanna av marknaden för kommande läsplattor, och en av slutsatserna tycks vara att den är precis så oöverblickbar som den ser ut på håll. Hårdvarutillverkare, innehållsleverantörer, distributionsföretag – det dyker upp nya aktörer hela tiden, och det går i många fall inte att renodla vilka förretag som faller i vilken kategori. I det perspektivet fick vi väldigt få ledtrådar om hur en framtida marknad kommer att se ut. På en punkt verkar man dock ha en tydlig bild (och samma bild som många andra): renodlat e-papper (e-ink) är en relativt ointressant teknik, framtiden ligger i multifunktionella tablets. Sara Öhrvall pekade på Mary Lou Jepsens Pixel-Qi som den teknik som slutligen slog spiken i kistan för e-ink-tekniken.
Så är vi på plats i San Francisco. Idag träffar vi Bonniers R&D-gäng för att lyssna på mer om deras utvecklingsprojekt. (Vi tjuvtstartade med en middag igår då vi bland annat försökte få lite inside om vad som är sant och inte angående Apples läsplatta som i olika sammanhang sägs ska bli lite mer offentlig nästa onsdag. Utan resultat dock.) Det är Martin Luther King Day här, så svenskarna verkar vara de enda som arbetar.
Annars bjöd gårdagen (då vi passade på att bekanta oss med staden) på några trevande insikter om hur dagstidningssituationen ser ut här. Bland annat från en trevlig man på bussen som sken upp som en sol när han hörde att vi kom från Sverige (eftersom han själv var född i Småland, Kansas och brukade fira jul på svenskt manér). Lika glad som han såg ut när han hörde vad vi kom ifrån, lika ledsen såg han ut när han fick höra vad vi jobbar med. Medlidande är nog ordet som bäst beskriver ansiktsuttrycket.
Vår medpassagerare berättade bland annat med sorg i rösten att den tidning där han själv hade arbetat, The Daily Californian, numera är ”daily” bara till namnet. Och att det är svårt att älska en tidning (The San Francisco Chronicle) som på kort tid har dubblat priset och halverat innehållet.Vi får väl se om det är samma bild av utvecklingen som San Fransisco Chronicle själva ger när vi träffar dem imorgon.
Det har varit stiltje på den här bloggen ett tag. Nu tänkte vi börja öka frekvensen igen, och vi börjar med en liten uppdatering om några av saker som upptar vår tid inom ramen för det vi kallar innovation och utveckling det första halvåret 2010.
Vi utvecklar en mall för iPhone-applikation. Under våren kommer vi att tillsammans med Medievärlden ta fram en iPhone-applikation. Syfte med detta är dels att Medievärlden ska kunna fungera som testverkstad för den kanalen. Men även att koden ska kunna användas av medlemsföretag så att de som vill med en relativt liten insats kan utveckla en egen iPhone-applikation utifrån Medievärldens grund.
Vi fortsätter att bygga upp en kunskapsbas kring hållbar utveckling för medieföretag. Det här görs främst inom ramen för satsningen Centre for Sustainable Communication som drivs i partnerskap med KTH.
Vi fortsätter med vår omvärldsbevakning och leverera regelbundna spaningar kring händelser och fenomen i omvärlden som vi tror kommer att få betydelse för våra medlemsföretag med fokus på affärer, publik och teknik. Dock kommer formen för detta att förändras en aning och läggas in som en permanent del på tu.se i stället för att ligga på den här bloggen. (Tanken var att det redan skulle ha hänt, men det har fördröjts av en del teknikstrul som också är en del av förklaringen det varit osedvanligt lugnt här ett tag.)
Vi kommer också att djupdyka i enskilda ämnen som vi ser som extra angelägna. Inom dessa områden kommer vi att sammanställa en mer grundläggande kunskapsöversikt samt formulera några råd och riktlinjer för hur medieföretag kan agera. Under första halvåret 2010 planerar vi att titta närmare på två saker: Dels hur medieföretag kan lära sig mer om sina läsare på nätet (och hur man kan använda kunskapen praktiskt för att exempelvis rikta annonser). Dels en uppdatering kring e-papper, tablets och andra digitala distributionskanaler. Av den anledningen är vi just nu i San Francisco för att lära oss mer om kommande utveckling på det här området.
Vi kommer att återkomma i olika kanaler med mer detaljerad info om de här och en del andra saker som vi håller på med. Har du synpunkter eller idéer kring de här sakerna eller kring annat du tycker vi borde göra mer av, hör gärna av dig.
Den enda fritidsaktivitet som ökat mer än konsertbesök är restaurang- och cafébesök, enligt en rapport från Kulturrådet. Även det ett tecken på att publiken vill ut och uppleva. Och de vill ha unika upplevelser – ”I Was There” upplevelser, som stärker det personliga varumärket. Tillfälliga butiker, klubbar och restauranger som bara är öppna under en begränsad tid är ett växande fenomen. Den tillfälliga restaurangen Nomiya i Paris är ett exempel. Restaurangen är en glaslåda som sänkts ner över taket på konsthallen Palais de Tokyo i Paris. Här serveras lunch och middag – men bara under en tolvmånadersperiod. Klädmärket Pradas Kongoinspirerade sexmånadersnattklubb i London är ett annat exempel. Och trenden med tillfälliga butiker tog nyligen ytterligare ett steg i New York där 303 Grand har en tillfällig butik som de kallar Clairvoyant ”one of the most unique retail experiences ever to be found”. Under en begränsad period kan man köpa inslagna paket som man inte vet vad de innehåller – och inte nog med det: en spådam väljer ut paketen till dig.
Och till publiken som vill ut och uppleva byggs det nu också arenor. Det planeras en ny Stockholmsarena som ska svälja 40 000 personer och Swedbank Arena med plats för cirka 65 000 åskådare ska byggas i Solna. Bara de senaste 10 åren har det byggts 45 nya scenhus i Norden och ett flertal nya idrottsarenor planeras i Sverige. För att kalkylerna för dessa stora scenbyggen ska gå ihop måste man arrangera cirka 100 evenemang per år. Vem och vad ska fylla alla dessa scener med kvalité?
De stora mediehusen är redan en erfaren och publik innehållsleverantör. Och de äger redan marknadsföringskanalerna. Tidningar har också blivit duktigare på att interagera med sin publik – och publiken vill interagera med dem. En allt större idrotts- och nöjesindustri växer fram. Skulle tidningsindustrin som i hundratals år har förädlat läsupplevelsen kunna skapa affärer på dessa nya upplevelsescener?
Ett avslutande exempel som kopplar ihop konsumenternas efterfrågan av nya (läs) upplevelser och papperstidningen. Den unika engångstidningen Panorama gavs ut nyligen i San Fransisco. Den började säljas för 5 dollar, men på grund av köbildning fick man höja (!) priset till 16 dollar.
Jag har resoneraten del tidigare kring möjligheterna att ta betalt för nyhetsapplikationer för iPhone. I Sverige har Svenska Dagbladet visat att det går att ta betalt för iPhone-applikationer. Men framgången med deras quiz-applikation har ju inte inneburit något genombrott för betalda nyhetsappar. Snarare har den väl pekat mot att det finns potential i andra delar av tidningsinnehållet än just nyheterna. (UNT har satsat på att ta betalt för nyheter iPhone, men även där handlar det om en tydligt nischad och förmodligen ganska smal tjänst.)
Men de senaste dagarna har det börjat hända saker på området. För några dagar sedan berättade tyska Springer-koncernen att man inom kort tänker börja ta betalt för nyhetsapplikationer i iPhone. Och nu lanserar även The Guardian en applikation för iPhone som man tar betalt för (omkring 30 kronor). Fler exempel lär nog följa.
Det blir givetvis intressant att se hur de går för betalapparna, vilka (om några) funktioner läsarna är beredda att betala för och vilka tidningar som följer efter. Men det som blir riktigt intressant är att se om några dagstidningar kommer att lyckas med att ta betalt för en applikation enligt prenumerationsmodell. Det är väl egentligen först då som nyheter för iPhone kan bli en riktig affär på sikt. (Wall Street Journal gör det redan, men just finansiella nyheter är ju lite speciellt i sammanhanget.) Personligen tror jag att bra, personaliserade, push-funktioner som säkerställer att de nyheter som jag tycker är riktigt viktiga når igenom bruset, kan vara en framgångsfaktor.
