Bloggen har flyttat

Som vi så smått har annonserat nedanför så kommer vi framåt att skriva våra omvärldsbevakningar och trendspaningar direkt in på tu.se i stället för på den här platsen. Så nu kan du istället hitta våra postningar här!

Förmiddagsspaningar om att tjäna pengar på sociala medier

Vi har sedan en tid dubbelpublicerat poster här och på tu.se. Från och med nu kommer inläggen bara att publiceras där. Reflektionerna från förmiddagspasset på konferensen Social Cash finns sålunda här.

Två av tre unga vill betala för tidningsprenumerationer i iPad – eller?

En ny undersökning från comScore visar att amerikanska konsumenter är häpnadsväckande positiva till att betala för innehåll i e-läsare och plattor som iPad.  Och lika iögonenfallande är skillnaden i betalningsvilja mellan olika grupper:

• Av konsumenter som sedan tidigare äger en iPhone eller iPod Touch säger sig mer än hälften, 52 procent, vara beredda att betala för tidningsprenumerationer för e-läsare, jämfört med 22 procent i befolkningen som helhet.

• Unga vuxna (25-34 år) sticker iväg ännu mer – 68 procent säger sig vara villiga att betala för prenumerationer.

Om resultaten stämmer så låter det som att det är dags att börja producera prenumererade tidningsappar. Och främst fokusera på unga läsare och på den publik som redan idag har iPhone eller iPod Touch. Samt förmodligen även att bygga en relation med användaren även i den kanalen, så att man blir ett naturligt val för de användare som ”växlar upp” till iPad (37 procent av iPod Touch-användarna räknar med att sluta använda iPoden om man köper en iPad).

Brasklappen då: Betalningsvilja generellt har visat sig väldigt svårt att undersöka genom enkäter, och det blir knappast lättare när det gäller en produkt som ingen av de svarade ens har testat. comScore är ett seriöst institut, men resultaten när det gäller betalningsvilja är så höga om man jämför med andra liknande undersökningar att man blir lite misstänksam. En annan klurighet är att samtidigt som många säger sig beredda att betala för innehåll så säger bara 26 procent att man räknar med att köpa appar från App Store.

Samtidigt – även bortsett från de generellt höga nivåerna kvarstår att de stora skillnaderna mellan olika grupper är intressant. Några andra intressanta resultat:

• Två av tre konsumenter känner till iPaden trots att den inte finns på marknaden ännu. Det är lika höga siffror som för Kindle och mer än dubbelt så höga som för Barnes&Nobles Nook som funnits sen oktober. Rätt fascinerande om än inte särskilt förvånande.

• 15 procent säger att de allvarligt funderar på att köpa en iPad de närmaste tre månaderna. Det ligger i nivå med Kindle (en procentenhet över), som sex procent uppger att de har köpt.

• Den vanligaste aktivitet man räknar med att använda iPaden till är att surfa på nätet. Men det är ändå bara 50 procent som svarar så. Läsa böcker, läsa tidningar, titta på video, lyssna på musik, använda som kalender, lagra foton ligger alla på mellan 30 och 40 procent. Kontentan är nog helt enkelt att man inte vet vad man kommer att använda iPaden till.

Nyheter som sociala spel

I samband med vår Japanresa genomförde vi en fokusgrupp med de tre ungdomar som var med. Och en sak som kom upp var att man efterlyste nyhetsmiljöer som påminner om online-spel.

En poäng med just online-spel till skillnad från andra spel är att de har ett socialt element, vilket blir allra tydligast i spel som Mafia Wars och Farmville som är helt integrerade i sociala nätverk. Och när dataspelsbranschen samlades i San Francisco förra veckan konstaterade man att det är just i sociala spel som branschens framtid ligger.

Och det kanske även gäller för dagstidningsbranschen? Våra unga spanares idéer verkar i alla fall gå igen i vad en del av experttyckarna tog med sig från digitalmässan  SXSW som avslutades igår.

Jeremy Littau, journalistikprofessor vid Lehigh University, säger sig ha fått sin största aha-upplevelse från en diskussion om hur man skapar meningsfulla kontexter kring digitalt innehåll, och han föreslår att just sociala spelmoment kan vara vägen dit för tidningar. Även Michael Donohoe, utvecklare på New York Times säger sig i en intervju med Poynter ha blivit inspirerad av tanken på att använda spelscenarier för att skapa läsarlojalitet. Så mycket att han kommer att utforska det för New York Times räkning och att det sannolikt kommer att influera en del av tidningens projekt framöver.

Ett steg mot ”riktiga” intäkter för dagstidningar i iPhone?

Förra veckan lanserade Washington Post en ny iPhone-applikation. Applikationen i sig är inte enormt banbrytande när det gäller innehåll eller utformning, och den har inte heller rönt lika stor uppmärksamhet som exempelvis Guardians iPhone-app som numer är uppe i över 100 000 nedladdningar.

Men en sak som är intressant med Washington Post är att det mig veterligen är den första större dagstidning som tar betalt för en applikation i prenumerationsform. Alltså ett steg vidare från de engångsbetalningar som innebär att även de mest nedladdade dagstidnings-apparna hittills har gett mer eller mindre försumbara intäkter. Nu är ju inte Washington Posts prenumerationskostnad sådan att det lär skapa några enorma intäkter –  2 dollar per år. Men det är ändå ett senkommet första prov av en mer långsiktigt hållbar finansieringsmodell. Jag är också extra intresserad av sådana här nyheter eftersom vi för närvarande håller på att ta fram en applikation för Medievärlden där koden ska kunna återanvändas av andra tidningar som vill prova.

Det ska sägas att prenumerationsmodellen idag inte är en ”ren” prenumeration eftersom det inte är möjligt med iPhone OS idag, utan den innebär i praktiken att användare erbjuds att  köpa appen igen när tiden har gått ut. En ”riktig” prenumerationsmodell lär dock bli möjlig så småningom, jag pratade faktiskt med Susan Prescott på Apple om bland annat det för en tid sedan, och det lät som att det var relativt nära förestående.

Dock tror jag att det är ett tveksamt val av Washington Post att betalt för applikationen redan i grundutförandet. Det skapar en tröskel för nedladdningar som antagligen skrämmer bort en del användare som i ett senare skede hade kunnat betala för premiuminnehåll inuti appen. En modell som Washington Post själva säger sig vara lockade av, för övrigt.

Jag tror att det finns större potential i en gratis grundapplikation med premiuminnehåll som kan köpas till antingen styckvis, men kanske ännu hellre på prenumerationsbasis. Utan att säga för mycket så kommer möjligheten att ta betalt på det sättet att finnas i den lösning som vi tar fram. ETA på applikationen är under april månad, så det finns fortfarande möjlighet att vara med i processen för de medlemsföretag som är intresserade.

Hur mycket kan man ta betalt för innehåll till iPad?

Enormt många experttyckare har sedan lanseringen av iPad analyserat vad den kommer att innebära för möjligheterna att ta betalt för medieinnehåll. Men när den frågan är löst kommer det ju också att handla om hur och hur mycket som kan vara rimligt att ta betalt. Joakim Jardenberg har tidigare räknat utifrån svenska tidningars iPhone-appar och visat att de intäkter de genererar är i princip försumbara i ett större sammanhang. Även om man vidgar perspektivet och tittar på Guardians iphone-app som ofta lyfts fram som ett internationellt föregångsexempel bör Guardians intäkt för 100 000 nedladdningar hittills stanna på någonstans kring 2 miljoner kronor.

Så kommer det att gå att ta mer betalt för innehåll till iPad än till iPhone? Några av de tidiga analyserna efter att nyheten om iPad kommunicerades talade om att man räknade med att applikationer för iPad i genomsnitt skulle kosta ungefär dubbelt så mycket som för iPhone (omkring fyra dollar jämfört med knappt två). Knappast tillräckligt för att skapa några jätteintäkter för mediehusen alltså.

Mediehusen runtom i världen behöver alltså hitta andra modeller än de som gäller för iPhone om iPad ska ge några större intäkter direkt från konsumenter. Än så länge har inte mycket sagts offentligt om vilka strategier man tittar på runtom, men något har ändå sipprat ut:

Hulu som är en gratistjänst till datorn uppges räkna med att ta betalt i prenumerationsform för innehåll till iPad.

AP och NY Times planerar att sälja nyheter till iPad direkt via en prenumerationsmodell. På NY Times har det enligt uppgift förts livliga debatter om vad prenumerationen ska kosta. Från ett håll har inställningen varit att man bör ta upp till smått fantastiska 30 dollar i månaden för en prenumeration, för att inte kannibalisera på papperstidningsprenumerationen. I mina öron ett ganska bakvänt resonemang, om man ska satsa på att finnas i iPad måste man väl satsa på en modell som fungerar för just den kanalen, inte på att göra erbjudandet tillräckligt oattraktivt för att rädda andra kanaler. (Tydligen ska lanseringen av Times Reader ha föregåtts av en liknande debatt, där det planerade priset var 6 dollar, men ”tvingades” upp till 15.)

The Guardian sa tidigt att man såg stora möjligheter till intäkter via iPad. Jag har dock inte sett något om hur och vad man tänker sig att ta betalt. För iPhone har Guardian som sagt satsat på en engångsbetald applikation som vid det här laget nått över 100 000 nedladdningar. Rimligen satsar man där på att i stället för att skapa intäkter via prenumeration addera nya tjänster i applikationen som kan köpas via in-app-purchase.

Apple själva har inte sagt så mycket alls, men det antas fortfarande från flera håll att man kommer att utveckla en iMedia eller iNews för försäljning av nyheter och annat medieinnehåll via flat fee och/eller mikrobetalningar. Vad gäller intäktsdelningen 70/30 som gäller för försäljning av innehåll via appstore har man heller inte gett några signaler på att det kan ändras eller förhandlas. Å andra sidan tycks det inte heller som att Apple själva tjänar några stora pengar på intäktsdelningen.

Vem litar vi på och vad vill vi berätta om?

Två olika – men sammanlänkade – centrala iakttagelser kring hur mediebeteenden utvecklas på nätet är att:
1.    Det ”sociala redaktörskapet” och tips från det egna nätverket blir allt viktigare – expertrecensenter och anonyma redaktörer  som bestämmer vad som är bäst för oss får svårare att hävda sig.
2.    En av de viktigaste drivkrafterna bakom detta är socialt kapital.  Vi tipsar varandra om nya artiklar eller prylar för att det bygger vårt personliga varumärke och vår sociala status.

Men nyligen har det kommit två rapporter som delvis motsäger de här antagandena, eller i alla fall pekar på mottrender.

Den första är en förtroendebarometer från Edelman som visar att vi konsumenter tycks lita mindre på våra vänner och människor som är ”som vi själva”, och i stället vill ty sig till ”riktiga” experter och auktoriteter, exempelvis vd:ar och myndighetspersoner. Julia Skott resonerar kring den här undersökningen på Same Same But Different.

Jag skulle tro att en del i det här handlar om att gränserna mellan privat och icke-privat håller på att suddas ut. Det har växt fram en ”semi-personlig” sfär bland å ena sidan allt fler opersonliga mass-sms och facebook-grattis och å andra sidan allt mer ”personliga” tilltal från företag och myndigheter på twitter och bloggar. I den sörjan är det inte mer än rimligt att vi längtar efter att faktiskt kunna urskilja både de som är våra ”riktiga” vänner och de som är ”riktiga” experter.

Samtidigt ska man  nog också vara försiktig att dra för stora växlar, åtminstone ur ett tidningsperspektiv. Om vi vill ha information om ett företag tycker vi enligt undersökningen fortfarande att konversationer med bekanta ger mer trovärdig information än en dagstidningsartikel – radioinslag ses dock som lite mer trovärdiga. Som mest trovärdiga ses branschanalytiker och affärstidskrifter.

Den andra undersökningen har utförts av University of Pennsylvania och handlar om vad som får New York Times-läsare att tipsa sina bekanta om en viss artikel via mejl. Den undersökningen visar bland annat att käpphästen ”negativt slår positivt” inte nödvändigtvis gäller i social nyhetsvärdering. Tvärtom delas positiva artiklar oftare än negativa. Långa artiklar har också större chans att bli tipsade om än korta. Och artiklarna ska gärna väcka, eller handla om, känslor.

Men den kvalitet som främst triggar till delning av artiklar är att de är ”awe-inspring”, vilket man förklarar som att de handlar om ”stora” ämnen, att de tvingar läsaren att utmana sig själv mentalt reflektera över sin världsåskådning. Ofta handlar de om vetenskap eller konst. Och varför gör man då det? Förklaringen är enligt forskaren inte att läsarna vill imponera på sina vänner. I stället finns ett större bakomliggande syfte som handlar om känslomässig samhörighet.

Så är det då dags att skrota de två ”sanningarna” som texten började med? Svaret är ganska säkert nej. Men jag tycker ändå att de här undersökningarna bidrar till att vidga bilden. Det finns fortfarande en plats för ”experter” utanför den egna vänkretsen och det finns andra drivkrafter än bekräftelsebehov att spela på om man vill skapa ”buzz” kring nyheter på nätet.

Det vore intressant att veta mer om ifall iakttagelserna kring NY Times skulle vara giltiga även för exempelvis en mindre lokaltidning (och vad i så fall ”awe-inspiring” betyder i det sammanhanget). Och om drivkrafterna mellan att dela via exempelvis sociala nätverk ser annorlunda ut jämfört med att dela via mejl.

Hur kan tidningar dra nytta av positioneringstrenden?

Positioneringstjänster som Foursquare och Gowalla har under en tid varit en av de starkast växande sociala trenderna på nätet. Och nu pratas det om att Facebook håller på att ge sig in i leken och lansera en liknande tjänst, vilket knappast lär minska intresset.

Tjänsterna är en typ av sociala nätverkstjänster för mobilen, men bygger på att man i stället för att uppdatera sin statusrad delar med sig om information om var man är. Telefonen berättar var man befinner sig och sätter ut en markering på en karta. Flera av tjänsterna innehåller också spelmoment som bygger exempelvis på att man kan placera ut och hämta virtuella objekt eller tilldelas ”badges” beroende på hur flitig besökare man är på en viss plats. Anders Mildner skriver här utförligt om de olika tjänsterna och drivkrafterna bakom.

För serviceinrättningar som restauranger och kaféer finns en uppenbar kommersiell uppsida med sådana här tjänster. Genom att jag exempelvis berättar för mina vänner att jag ”checkat in” på ett visst kafé blir jag ju också automatiskt en marknadsföringskanal för kaféet. Forsquare har exempelvis börjat samarbeta med kaféer i USA – användare lockas med exempelvis en gratis kaffe med förhoppningen att de därigenom ska dra dit fler av sina vänner.

Så kan då nyhetsmedier på något sätt dra nytta av positioneringstrenden? Ja, förmodligen, på flera sätt. Genom att se till att det redaktionella innehållet finns med i kartmiljön för driva trafik och stärka sitt lokala varumärke. Eller genom att utnyttja tjänsternas sociala kvaliteter för att göra läsarna till ambassadörer för tidningen på samma sätt som kafébesökare kan bli det för ett kafé. Och inte minst givetvis i samarbete med annonsörer för att skapa relevanta mer erbjudanden och större intäkter. På lite håll skissas nu på olika upplägg av det slaget:

• Metro Canada berättade nyligen att man ingått ett samarbete med Foursquare. Samarbetet går ut på att Foursquare-användare som passerar en restaurang automatiskt får en länk till en recension på tidningens sajt. Tidningens läsare kan också checka in vid utlämningsställen och tävla om Metro-badges som sedan kan växlas in mot erbjudanden hos annonsörer.

• Närvaron i positioneringsmiljön skulle ju också kunna vara betydligt mer omfattande än att enbart omfatta krogrecensioner. ReadWriteWeb skriver om tidningars möjlighet att tillföra värde i positioneringstjänsterna genom att gräva djupare i nyhetsarkivet och i kalendariet. Jeremy Littau funderar i liknande banor.

• Sean Banda på eMedia Vitals har formulerat ett förslag till New York Times om hur man kan använda Foursquares modell för att skapa mer lojala läsare. Vi har tidigare resonerat i liknande banor kring att belöna läsare som bidrar med värde. Bandas förslag bygger på att införa ett incheckningssystem men där man ”checkar in” genom att visa exempelvis vilka artiklar man läser och att man har fått hög positiv feedback på en artikelkommentar. Läsarna kan belönas (förutom hypotetiskt med den statusvinst det innebär att läsa NYT) med att exempelvis bjudas in till expertträffar, få badges och virtuell valuta som kan bytas in mot exempelvis prenumerationer.

Historia och framtid

Ibland kan 5 mil vara väldigt långt.

Tidigare i veckan var vi i Mountain View och hälsade på Google. De flesta är vid det här laget bekanta med historien om hur företaget har växt från ett universitetsprojekt till en av världens absoluta supermakter. Några stenkast därifrån ligger företag som Facebook och Yahoo med liknande historier.

Igår träffade vi San Francisco Chronicle, och det gick inte att komma ifrån känslan av att betrakta en precis motsatt resa. Om företagen kring Mountain View, Palo Alto och Cupertino utgör loket i utvecklingen av ett nytt kommunikations- och medielandskap så är San Franscisco Chronicle en bagagevagn som kämpar långt där bakom för att över huvud taget hålla sig på spåret.

Chefredaktör Ward Bushee gjorde sitt bästa för att beskriva vad han ser som en framtid för San Francisco Chronicle. Han menade att man nu ”börjat hitta en affärsmodell”, och pekade på några olika strategier för att möta nedgången:

• Göra söndagstidningen till en tydligare premiumprodukt till ett högre pris. På relativt kort tid har man höjt priset på söndagstidningen från en till tre dollar (vardagstidningen ligger kvar på en dollar). Bushee menade att San Francisco i det avseendet har det bättre förspänt än andra regioner på grund av den höga utbildningsnivån bland publiken.
• Tydligare differentiera webb och papper för att motivera det högre priset. Sedan ett par veckor tillbaka lägger man veckans ”bästa” artiklar i söndagstidningen och markerar tydligt att det är ”paper only”. Först ett par dagar senare läggs de ut på nätet.
• Bygga ett starkare varumärke på sektioner som ex restaurangrecensioner på nätet för att bli attraktivare för annonsörer. SFGate.com har under bland andra svenska Annika Granholm Törnqvists ledning formligen exploderat när det gäller besökssiffror, men ”traffic in itself is useless” som Bushee uttryckte det
• Och, ja, börja ta betalt på nätet också, ”in one form or another”.

Tidningen har redan gått igenom flera stålbad för att kapa kostnader, men det gick inte att komma från känslan av ”too little too late”.  Och av att förvånansvärt lite av den entreprenörsanda och utvecklingsoptimism som format San Francisco och området däromkring har spillt över på stadens största tidning.

Jennifer Blot som visade oss runt var som allra stoltast när hon berättade om tidningens 91-årige (och fortfarande aktive) vetenskapsreporter, som hade tagit tjänstledigt från tidningen för tjänstgöring i andra världskriget. Olyckligast såg hon ut när hon pratade om en lokal skolklass som hade varit på studiebesök på tidningen veckan innan – inte en enda av ungdomarna läste tidningen, och de hade varit så demonstrativt ointresserade att de haft svårt att hålla sig vakna. Det var svårt att inte se symboliken i tidningens förhållande till det förflutna och till framtiden.

QUE?

Igår möten med Barbro Osher, svensk generalkonsul, David Nordfors vid Stanford och Plastic Logic som visade upp sin nya e-läsare QUE (lanseras i april)

Det bestående intrycket från demonstrationen av QUE är att den knappast kommer att göra några stora avtryck på hur vi konsumerar medier i framtiden. Upplevelsen kan beskrivas med orden fult och långsamt, känslan var att åka 10 eller 15 år tillbaka i tiden. Dessutom blir plattan relativt dyr (6-700 dollar). Anna skriver mer om detta här.

Innehållet till QUE ska säljas via en helt låst butik som Plastic Logic driver i samarbete med Barnes & Nobles, och där en prenumeration på exempelvis USA Today kostar 14 dollar i månaden. Just nu sitter man därför och kontaktar tidningar enskilt för att få in mer innehåll. (Dock enbart i USA, eftersom plattan åtminstone under 2010 bara kommer att säljas här.) Hur intäktsdelningen ser ut fick vi inte veta mer än att det sades att den varierar. Det har ryktats att den ska vara mer förmånlig än för Amazon, men på en direkt fråga fick vi svaret att Plastic Logic inte ser just intäktsdelningen som någon viktig konkurrensfördel gentemot Amazon.

I mina ögon skulle det räcka med att Apple på torsdag presenterar en iPhone med större skärm för att QUE ska kännas helt onödig. Och den produkt Apple håller på att ta fram (oavsett hur mycket som offentliggörs på torsdag) kommer med största sannolikhet att vara mer än så.